Swe-Den

Vilken helg. Vilken jävla helg. Man är lite bakis så här dagen efter och då menar jag inte från alkohol. Det är en sån pärs, en sån otrolig anspänning när Davis Cup matcher blir såhär. Davis Cup när det är som bäst. Då spelar division eller spelare ingen roll. Spänningen är densamma. Helt jävla sinnessjuk. Hela Sverige hoppar!!! Eller i alla fall dom som var där.

Fredagen var rätt kass. 0-2 talar sitt tydliga språk. Ingen av killarna spelar bra även om dom har chanser att ta hem matcherna. Nerverna av att spela på hemmaplan i en match där vi inte var underdogs var rätt tydliga. Grabbarna mådde inte bra på kvällen det kan jag lova. Det är inte kul att vara i ett omklädningsrum efter vi förlorat båda matcherna på en dag.

Lördagen så var det dags för mig och Johan som vanligt. Jag hade inte tränat alls mycket under veckan. Arm problem från Stockholm Open veckan och dom tunga bollarna där hade lett till att min handled gjorde fruktansvärt ont. Efter en avbruten träning och efter att fortfarande inte kunnat träna för fullt på Torsdagen såg vi till att jag fick åka och göra en magnetröntgen på Fredagen. Turligt nog visade den inga ben eller ligamentskador utan bara inflammation och svullnad. Tack så mycket alla inblandade i min undersökning för att det gick att lösa så snabbt och så smidigt. Så jag kände mig inte så redo som jag normalt vill känna mig innan matchen och jag kan inte få in en endaste jävla retur i första set. Mycket sämre än så har jag nog aldrig returnerat. Johan spelar stadigt i returgamen och håller oss vid liv i matchen. Sen kommer jag in i det och vi vinner utan större bekymmer tycker jag. Efter breaket i andra set tittar vi aldrig tillbaka och gör det vi ska.

original.jpg

 

Så kom söndagen då. Och vilken söndag det blir. Äntligen vann vi en match igen. Det var alldeles för länge sedan och det har gjort ont för många gånger i Davis Cup nu. Markus går in och slår Nielsen i fem långa hårda set i en av dom svängigaste matcher jag någonsin sett. Och han vinner utan att träffa bollen mitt i racket under hela matchen mer eller mindre. Det är fan en konst det med. Sjukt krigarhjärta i den mannen! Dock borde jag också tillägga att Frederik var rätt slutkörd efter att ha spelat både på Fredag och Lördag.

3045573_570_321.jpg

Vår 17 åring då? Hur kan man vara 17 år och gå in och avgöra en Davis Cup match såhär? Jag skiter i vilket motstånd det är, det spelar ingen roll. Han är 17 år och går in och avgör. Nerverna är verkliga oberoende division. Han spelar otroligt mycket bättre än i Fredags och man märker hur han lärt sig sin läxa. Det är det talanger gör bra tycker jag. Dom är snabba på att anpassa sig. Elias har mycket mer drag i armen och mycket mer tyngd i slagen och vinner dom två första seten. Sen kom den där klassiska känslan efter han vann andra set. Den där ”Fan, jag kan ju vinna det här”-känslan. Och det gör att han slutar spela för att vinna utan börjar spela för att inte förlora. Men avslutar som om han hade koll på läget hela tiden. Tre sjukt bra sista game av honom.

Till er som kom och stöttade. Tack ska ni ha. Det var inte fullsatt men det lät fan som om det var det! Underbart när danska klacken börjar sjunga och den svenska hakar på. Match på banan, match på läktaren. Så ska det vara.

Nu är det sista tävlingen för året som gäller för mig. Tillbaka till vardagen. Paris är spelplatsen igen. Tävlingen där jag aldrig vunnit en match. Förhoppningsvis får vi en Onsdagsstart som jag bett om för jag behöver träna lite för att komma in på underlaget där. Denna vecka spelar jag med Lukasz Kubot från Polen och jag hoppas han kan hjälpa mig att få en hyffsad avslutning på säsongen. På tal om avslutning på säsongen så var det väl självklart att Horia skulle stå för motståndet, eller?

What a weekend. What a fucking weekend. I feel a bit hung over today and it is not from alcohol. It is such a tough thing to play Davis Cup. It is such a pressure cooker to play when the matches get like this. Davis Cup when it is at it’s best. Then the division or players don’t matter. The excitement is the same. Completely insane. All of Sweden is jumping!!! Or the ones that were there.

Friday was pretty bad. 0-2 is a pretty bad day. None of our guys play very well even if they have chances to win. The nerves of playing at home in a match where we were not underdogs were pretty obvious. The boys did not feel very good in the evening, I can promise you that. It is not very fun to be in a locker-room after two matches like that.

On Saturday it was time for Johan and me. I had not been able to practice much during the week sadly. A sore arm from the Stockholm Open week with the heavy balls there had led to a wrist that was killing me. After not being able to finish a practice and not being able to practice full on Thursday we took the decision to have an MRI on Friday to see what was going on and how dangerous my pain was. Luckily it did not show and bone or ligament damage. “Only” inflammation and swelling. Thank you everybody involved for fixing this so fast! So when the match came on Saturday, I didn’t feel that I had enough practice in me to be ready. And in the first set I could not make a single fucking return. I can’t remember having returned that badly ever. Luckily Johan kept us alive in the returning games. But after the first set I felt I found my range and after the break in the second set we win pretty comfortably.

And then Sunday arrived. And what a Sunday it turned out to be. We finally won a Davis Cup match again. It was way too long ago and it has hurt a lot playing Davis Cup the last couple of years. Markus beats Nielsen in 5 hard fought sets in one of the most up and down matches I have ever seen in my life. And he wins without hitting the centre of his racquet the whole day. That is a talent that too!!! He’s got the heart of a warrior, that is for sure. But I should ad that Freddy was pretty tired from having played on Friday and Saturday.

3045657_570_321.jpg

What about our 17 year old? How can you be 17 years old and win a 5th and deciding Davis Cup match? I don’t care who is on the other side of the net or what division it is. 17 years old and he clinches it for us. The nerves are real no matter what division. He plays a lot better than on Friday and you can tell he learned his lesson. I have found that that is what talents do. They adapt very quickly. Elias has more go in his arm, more flow, his ball comes off his racquet much heavier and wins the first two sets. Then that classical “Shit, I can win this”- feeling creeps up on him and he stops playing to win and instead starts playing not to lose. But ends the match like he always knew what he was doing. Three very good games from him in the end.

To all of you who came out to support us, thank you very much! It wasn’t a full house but it fucking sounded like it! I love it when the Danish supporters started to sing and the the Swedish supporters answers and stands up to them. A fight on court and a fight off court. Well done Sweden!

Now it is time for the last tournament of the year for me, back to reality. Paris is the crime scene once more. The tournament where I have never won a match. Hopefully we can get that Wednesday I asked for because I need to practice to get used to the surface. I play this week with Lukasz Kubot from Poland and I hope he can help me get a decent finish to this season. And speaking of a finish to this season. It was always Horia that was going to be my opponent here, wasn’t it?