Davis Cup time!

Den här gången är vi i Bratislava. Där vi en gång vände ett underläge och Gusten gick in och avgjorde i 5e singeln trots att han legat sjuk hela veckan. Vilka jävla fighters vi har haft och varit i svensk tennis. Krigarhjärtan. Sverige framför allt. Vilka tider det var. Ja, jag skriver ”var”. För även den blinde kan se att det svenska landslaget inte är som det en gång var. Jag vill ju naturligtvis inte klanka ner på dom spelare vi har i laget nu, vi gör alla vårat absolut bästa för att vinna så mycket vi kan. Men vi är inte lika slagkraftiga längre. Det kan ju som sagt även den blinde se.

Davis Cup har verkligen förändrats under dom åren jag varit med. Från att ha varit ett lag som utmanat om titeln år efter år till ett lag som slåss för att hålla sig kvar i den division vi spelar i för tillfället. Ja, jag valde att skriva att vi var med och utmanade titeln varje år. Även om vi bara nådde en semifinal i World Group som bäst när jag var med i laget så kände vi alla i laget att med bra spel, lite flyt och massa marginaler på vår sida så skulle vi kunna vinna hela skiten. Nu blev det inte så, men det är den känslan som var det viktiga. Känslan av att kunna vinna allt. Dock måste jag väl erkänna att vi inte kände oss otroligt starka båda gångerna vi åkte till Buenos Aires. Men vem fan gör det där borta?!? Det går ju inte att vinna där…

Nu är det inte likadant direkt. Den där känslan av att vinna hela turneringen har försvunnit. Lite svårt att ha den när man inte spelar i rätt division till att börja med. Min roll i laget har förändrats med. Från att ha varit nykomlingen som inte visste vilken fot jag skulle sätta i först till att vara den som ska föregå med gott exempel och hjälpa dom andra att känna sig så bekväma som möjligt. Ja, jag vet att det låter sjukt löjligt. Jag? Föregå med gott exempel? Jag garvar lite själv faktiskt…

Sjukt vad åren går. Jag kommer ihåg när Jocke Nyström ringde mig för första gången för att fråga om jag ville komma till Indien och vara med i laget. Jag var i Kina då och slängde mig på ett plan så fort jag var ute ur turneringen. Första träningen håller jag på att falla ihop at utmattning efter 15 minuter för att det är så sjukt varmt och fuktigt. Jag gråter nästan inombords och ber till alla gudar som jag inte tror på om mer ork så jag inte gör ett så dåligt första intryck. Men när jag sen hör Simon skrika från 2 banor bort att han ger upp för han inte orkar mer blev jag så glad att jag inte vek ner mig först så jag orkade träna i 15 minuter till. Sen slutade alla träna. Tuffaste förhållandena jag någonsin spelat tennis i.

Men jag kommer ihåg känslan som om det var igår. Jag ville göra allting rätt. ALLTING. Så jag misstänker att dom flesta debutanter känner något åt det hållet och det är sånt jag vill hjälpa till med. Få dom att kunna slappna av lite och känna glädjen i att spela. Då hoppas jag dom ska kunna prestera på topp.

Sen ser jag även dessa veckor som en underbar möjlighet att få guidas av vår kapten Fidde Rosengren. Det finns mycket kunskap i den jäveln. Vi kommer ha många diskussioner under veckan. Precis som vi har via sms, telefon och Skype under resten av säsongen. Heja Sverige!

 

Förr i tiden.

737230659_e8d9d2532f_z.jpg

This time we are in Bratislava. Where we once turned a match around and Magnus ”Gusten” Gustafsson won the deciding match even though he had been sick the whole week. Gotta love the fighters we had and we were when playing for Sweden. Heart of a warrior. Sweden above all else. Those were amazing times. Yes, I write ”were” because even a blind man can see that the Swedish Davis Cup team is not what it used to be. Of course I don’t want to put pressure or make the guys in the team now feel bad, because they do all they can to win as much as they can. Impossible to ask for more than that. But we are not as strong anymore. Like the blind man can see. Or blind woman. Both can see it.

Davis Cup has really changed during the years I have been a part of the team. From being a team that every year fought for the title year after year to a tema that fights to stay in the division we are playing in at the moment. Yes, I chose to write that we fought for the title every year even though we only reached the semifinals in  the World Group with me on the team. But we always had the feeling that with good tennis, some luck and a lot of margins on our side that we could win the whole damn thing. Now that never happened but that feeling is the most important feeling to have as an athlete. The feeling of thinking you are able of winning it all. But I havet o admit that we didn’t feel too strong both times in Buenos Aires. But what team does?!? It’s fucking impossible to beat them there.

It’s not really the same now. That feeling of winning the whoule competition has disappeared. Kinda tough to havet hat when we are not even playing in the right division… My role in the team has changed drastically. From being the newbie who didn’t know what foot to put down first to being the one who should lead by example and help the others to feel as comfortable as possible. I know, it sounds ridiculos. Me? Lead by example? I’m laughing myself even.

Unbelievable how the years pass by. I still remember the first time Joakim Nyström called me to ask if I wanted to come to India to be on the team. I was in China at the time and threw myself on a plane as soon as I had lost. At the first practice there I feel I am about to fall to the ground from exhaustion after only 15 minutes because it is som warm and humid. I almost started to cry and started to pray to all hte gods I don’t believe in for more energy so I wouldn’t make such a bad first impression. But when I heard Simon scream from two courts down that he gives up because he is too tired I became so happy that I found a way to stay on court for another 15 minutes before I bagged it. Then all of us stopped practicing. Toughest conditions I have ever had to play tennis in.

But I can remember the feeling like it was yesterday. I wanted to do everything right. EVERYTHING. So I suspect that most of the debutants feel the same way in one way or the other and that is what I want to help them with. To be able to relax and feel some joy of being there and playing tennis. Then I hope they will play their best.

On a personal note I see these weeks now as a wonderful opportunity to work with out captain Fidde Rosengren. There is a lot of knowledge in that bastard. Vi are gonna have a lot of discussions this week. Just like we do the rest of the season through sms, phonecalls and Skype. Go Sweden!