Glad. / Happy.

Australian Open blev ju min största succé i karriären. Hittills måste jag nog tillägga annars blir vissa tokiga på mig… Det sjuka i det hela är väl att jag inte kände att jag spelade på topp förrän semifinalen. Serven stämde inget vidare i dom andra omgångarna eftersom jag håller på att lägga om den lite. Dock fungerade allt det andra mycket bättre. Men eftersom min styrka, serven, inte fungerade så var känslan att mitt spel inte riktigt flöt på. Men mina svagheter var mycket bättre än vanligt. Mysko hur all fungerar.

Vi börjar ju med två stabila omgångar mot bra tennisspelare, men ändå gynnsam lottning för att vara en Grand Slam. Sen har vi en otrolig berg och dal bana mot Dodig/Melo. Vi leder första set med 5-2 och vi servar. Dubbelbreak alltså. Men tappar setet 5-7. Just då funderade man ju på om man skulle hinna med flyget samma kväll eller om man måste vänta en dag till. Men vi höjde oss och vann till slut.


464536405.jpg

Kvarten spelar vi väldigt stabilt igen. Jag servar fortfarande som en kratta tycker jag, men allt annat flyter på. Vinner första set och har flera breakbollar i andra men lyckas inte ta dom och vid 5-6 gör jag ett katastrofgame i egen serve. Men på nåt sett höjer vi oss igen och spelar ett felfritt avgörande set. Lukasz sista 5 game är nog bland det svettigaste jag varit med om. Han tar över helt och dominerar hela banan. Rätt skönt faktiskt.

Semin blev precis så tuff som jag trodde den skulle bli. Mika Llodra är ett geni på en dubbelbana och Nico Mahut kan precis allting. I den här matchen spelar vi verkligen på topp. Likadant som i kvarten tar vi första och har flera chanser att ta matchen i två set. Men efter 5 missade matchbollar i andra sets tiebreak förlorar vi det för att sen komma ut och göra ett felfritt 3e. Fy fan vad underbart.

Finalen då. Ja, det är många tankar man har innan, under och efter en sån match. Mina känslor innehöll rädsla, iver, nervositet, lycka, prestationsångest och allt annat som mer utbildade människor kan komma på åt mig. Prestationsångest har jag alltid i och för sig. Fruktansvärd prestationsångest. MEN…

Denna gången kände jag inte det så mycket. Jag kände kvällen innan att jag bara ville spela bra. Att jag nästan sket i hur det gick. Jag ville bara njuta och spela matchen. Det är det alla före detta mästare har sagt till mig innan dom andra finalerna. Att man måste njuta av tillfället, inramningen. Men det är inte så jävla lätt att göra det ska ni veta. Jag har inte förstått vad dom menat riktigt, men nu fattade jag. Jag längtade till matchen. Och det har jag nog aldrig gjort i hela min karriär. Jag repeterade till mig själv hela tiden under finalen njut, njut, njut, njut. Och det gjorde jag. Hela tiden! Vi spelar fruktansvärt bra och jag är fortfarande så sjukt glad att det borde vara olagligt att må så här bra.

Jag fick reda på efter matchen att vi inte tappade en boll i min serve förrän mitt sista servegame när jag skulle serva för matchen. 16-0 i bollar. Så självklart när vi bara tappar 3 poäng i min serve måste dom komma i samma game!!! Vi har lite tur vid 30-40 faktiskt när Klaasen har en volley som han sätter i tejpen, den missar han nog inte många gånger. Men vi lyckas, precis som under hela turneringen, på något sätt lösa situationen. När jag ser att min smash inte kommer tillbaka och jag hör game set match stannar allting för en hundradels sekund som känns som en evighet. Den hundradels sekunden är nog det underbaraste idrottsminne jag någonsin haft och någonsin kommer ha. Allt bara stod still. En hundradel för alla andra, en evighet för mig.

Jag går till våran box, Lukasz springer, och när jag kramar Bjösse så brister allting för mig. Precis allting. Mitt liv som idrottsman fick precis en mening.

 

464966791.jpg

Australian Open became the biggest success of my career. So far I guess I have to ad otherwise some people are going to crazy with me. The craziest thing about all this is that I didn’t feel like I was playing my best tennis until the semis. I didn’t serve very well in the other matches, partly due to me changing my serve a bit. Everything else worked great though. But since my biggest strength, the serve, didn’t worked it gave me the feeling that my game wasn’t working too well. Though my weaknesses where much stronger than usual. Weird how tennis works.

We start with two very good matches against good tennis players but they must be considered a good draw for being a Grand Slam. After that we had a real rollercoaster ride against Dodig/Melo. We have 5-2 serving in the first set and manage to lose it 5-7. In that changeover I was thinking about maybe making the flight in the evening or if I had to wait for the one the next day. But we raised our game and got the W.

In the quarterfinal we play a good match again. I still serve like a muppet, but everything else still works better than ever. We win the first set and have plenty of chances to break them in the second, but we don’t. Instead I play a horrible game at 5-6 and we lose my serve. But yet again, we raise our level for the 3rd set and play our best tennis to win in three. Lukasz last 5 games are a joke. He is on fire and it really seems like he can’t miss a ball! He takes over completely and dominates the whole court. Not a bad feeling for me to be honest…

The semis was just as tough as I thought it would be. Mika Llodra is a genius on a doubles court and Nico Mahut pretty much knows how to do anything. In this match we really play well from the first point of the match. All four of us are. Just like the quarters we win the first set and have chances to win in two. But we don’t of course. After 5 missed match points in the tiebreak we finally lose it and have to go and play a 3rd set yet again. And yes, once more, we come back stronger and play amazing and win in three. Fucking amazing!

So the final. You have a lot of thoughts before, during and after a match like this. It is the biggest match in tennis after all, in doubles that is. Mine included fear, eagerness, happiness, anxiety, nervousness and any other feelings more educated people than me can put into words for me. I always have anxiety before a match. I always want to play good and a lot of the times I have too much of it. BUT…

This time I didn’t. Not so much anyway. The night before I simply felt that I wanted to play well. I almost didn’t care in how it ended. I just wanted to perform well and enjoy the fact that I had the opportunity to play another match like this. All the advice I have gotten from former champions have included the word “enjoy”. You have to enjoy the match, the arena, the atmosphere. Embrace it. But it is not so fucking easy to do that. I promise you. I have never really understood what they meant before, but now I finally did. I was longing for the game and that is something I have never done before. I kept repeating to myself during the match “enjoy, enjoy, enjoy, enjoy”. And I did! The whole time! And we played pretty much the perfect match. I am still so unbelievably happy that it should be illegal to feel this good!


464968319.jpg

I was told after the match that I didn’t drop a point in my serve until the last game of the match. 16-0 in points. So of course when I go to serve for the match I lose 3 points and the get a break point. We get a little lucky at 30-40 when Klaasen misses a volley in the tape. A volley he should make and would make normally. But we manage, just like we did the whole tournament, find a way to win the match. When I see that my overhead isn’t coming back and I hear the words “Game, set and match” everything stops for me. Everything stands still. It’s just a hundredth of a second but it feels like an eternity to me. That hundredth of a second is and will probably always be the best memory I have in tennis. Everything just stood still. A hundredth of a second for everybody else, an eternity for me.

I walk towards our box, Lukasz is running, and when I hug Bjösse (Jonas) everything lets go. I can’t control my emotions anymore. My life as an athlete just got a meaning.